Kristian Hallberg och Pascal Crepault Wibe har pratat med varandra varje måndag-torsdag 2018-2021. Sen februari 2021 ersätter Elin Skärstrand Pascal, samtalet fortsätter, om konsten, föräldraskapet, TV-serierna, vardagen. 15 min/dag.
Vi minns gamla samtal mellan Kristian och Pascal, denna gång Pascals favoritavsnitt (tror vi): Vilken resa, vilket äventyr! Vem hade kunnat tro att det skulle rulla på så bra!? Men nu är dom framme. Och Pascal har lyssnat på Uffes sommarprat. Tänka sig! Och vad bra alla mår! Hurra!
Elin och Kristian möts på Olearys och utvärderar veckan, vill Elin verkligen fortsätta i den här podcasten, tillåter Kristian det, tillåter Pascal det? Är det på Clubhouse det händer eller inte händer, är det där samtalet ska fortsätta eller är det där samtal går för att dö? Finns det ens ett svar, finns det ens ett samtal?
Barnen börjar gå för tidigt, barnen börjar prata för fort, barnen behöver någon som tyder deras läten, barnen vill att snön ska försvinna, barnen vill inte åka vagn längre, barnen byter lösenord, barnen behöver ingen hjälm, barnen kan sina fyra sista siffror men vet inte varför, barnen säljs till forskningen men forskningen har inga svar.
Elin har tagit sitt ansvar och lyssnat igenom Rådjur i regnets 728 avsnitt och har analysen klar.
Badrummet är isolerat, handduken är över huvudet, barnet sover och telefonen är laddad. Det första samtalet mellan Kristian och Elin är här och dagen ligger öppen, rum för barn är bokat, tåget är bokat, hotellet är bokat och morgondagens tema är bokat! Nu kör vi.
Med anledning av att Pascal hade sitt sista samtal på en tid i den här podcasten lägger vi ut vårt allra första samtal, från 21 maj 2018. Ingressen var: Kristian pratar i handsfree på en flygbuss på väg till Lund i början så Pascal hör inte ett ord vad han säger. Pascal pratar om sin helg i Skåne som slutade på en färja till Helsingör och tillbaka. När Kristian dragit ut sin handsfree så pratar dom om flashbacktråden för några år sedan där Kristian beskylldes framför allt för att vara ful.
Det här är en svår ingress att skriva. Det är det sista samtalet mellan mig och Pascal, åtminstone på ett tag. Men det fina med det här samtalet var kanske mest att allt kändes som vanligt. Vi pratade om vem fan det är som busringer till Pascal och vi pratade om åren som varit med den här podcasten, vad vi lärt oss och vad vi minns. Vad som är skillnad på vår podcast och en teaterföreställning, vad för slags ansvar vi har när vi pratar så här. Hursomhelst, jag kommer sakna våra samtal, jag kommer sakna att trycka på rec-knappen. Men det är inte ett adjö för evigt, vi hörs snart igen. Eller hur? Och Rådjur i regnet fortsätter, i regn som i sol.
Idag tar vi alla DNdebatter, alla zoomdiskussioner, alla facebooktrådar och alla netflixfilmer, vi tar all vår oro och ängslan och vårt åldrande och förståsigpåande och så bygger vi en enda stor snölykta av det, som kan värma oss dessa frusna vinterkvällar.
Vi tänker inte gå in i några konflikter, vi har nog med våra egna.
